fortfarande arg
Är fortfarande arg, kanske inte klia arg som i går kväll men de bubblar i mig fortfarande. När Nillan blir så arg går de inte över på att tag. De liksom länger med tills de försvagas o till slut är borta..Idag är de söndag, flickorna är på sin systers dop och sonen hos sin farfar som fyller år idag. så här sitter jag med mina tankar och arghet.. kanske bra de att man får lite distans till allt. dett känns som en stor klump i mitt hjärta o mage. känns som de e mitt fel allting. Detta ständiga dåliga samvete att inte räcka till och ingen som står bakom en å säger vad man gjort rätt eller fel. De flesta tycker bara att de e jag som gör fel. O de e så konstigt. För om man har en psykisk sjukdom. *jag hade de* jag kämpar för allt vad jag e värd att få ett bra liv. Jag tillhör inte dom som bara tacka o tar emot sjukersättning eller vad de nu e.. jag kämpar för att få tillbax mitt lv, ett liv som jag kan klara av. Med allt vad de innebär. Men för dom som inte lever nära mig så är de så lätt för dom att skylla på att "du mår ine bra!" "Ta tag i ditt liv" IOFS så bevisar detta bara hur lite kunskap dessa människor har om psyket och vad som kan hända. För de som lever i sin lilla glasbubbla med tron om att dom lever i en tomtebolycka kan jag säga att bomben kan sprängas när som. Alla kan drabbas av psykisk ohälsa. De är inget man beställer på posten eller som man väljer att ha, de är något som bara ploppar upp. De behöver ine vara något spec som händer heller. De kan helt enklet bli för mycket av mycket. Vidare så är de så oxå att man vet att de personer som drabbas av depritioner har en sänkt halt av en tansmitosubstans i hjärnan som man på kemisk väg får till föra.. okunniga personer kallar de "lyckopiller" men de kan jag säga dom ger en inte lycka. De er en ork att ta tag i problemen o förhoppningsvis möjligheten att få ett bättre liv.Vi som har denna sortens sjukdom har tyvärr fått en stämpel at vara samhällets bottenskrap.. vi är inte mycket värda i mångas ögon. Men som jag sa de kan drabba vem som när som.. alla kan bli sjuka.
Min sjukdom har jag kämpat med i 10 år.. medicinbyte inläggningar arbetsprövningar sjukskrivningar, ja listan kan göras lång. sen är de så att de händer saker i livet som man inte kan styra över.och som för en person med ett svagt psyke tar hårdare att komma igenom. Min ösnka är att man hade fått mera stöttning för omgivningen. nu menar jag inte att dom ska springa omkring o klappa mig på huvudet o tycka jag e duktig. de e inte alls de som de handlar om.. men ett litet pepp en o annan gång hade varit guld värt..
man behöver inga långa utlägg ett lyssnade öra räcker långt..
Nu har jag en tur som har vänner som verkligen förstår mig, jag kan prata med dom när som om allt och de är jag så tacksam för.Mensjälvklart kommer frågan om varför vännerna kan ha den förståelsen när om man har sitt liv med *mer eller minder*inte kan de..
Antaglogen för att de personerna sakar förmågan till empati..
jag är kanske helt ute o cyklar men de e såjag känner mig
så alla ni som tror att ni vet tänk efter en gång innan.. Hade ni bett en lam att resa sig? Antagligen inte.. de e lika svårt som för en "deppig" att ta sig i kragen.. jag lovar den deppiga kämpar dagligen o hade gjort de om den hade kunnat..
