På villovägar

När man känner sig nere När man e vilse i sitt eget liv När ödes vägar tycks vara oändliga
och vädligt krokiga När tårarna svider som myggbet När hopplösten kniper i bröstet så att man nästan får
andnöd När man nästan är ville att att ge upp...
Finns de något mera underbart än att känna två armar omkring en.. Känna värmen från en annan kropp
Känna hur de liksom bara sprider sig en känsla av omtänksamhet. Man vill vara ett litet barn, krypa in i famnen, gömma sig.. känna händer som stycker håret Känna tryggheten flöda. Bara blunda o höra orden " De kommer att orna sig"
känslan av att vara något att betyda något o denna världen.. att få vara någon..
Kärlek är att vara två... dela glädje o sorg Pigga upp varandra Vara ett stöd Vara ett lyssnade öra Vara där--
Som någon vis männsika sa "älska mig mest när jag förtjänar de minst för då behöver jag de som bäst"

kärleken är




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0