Så känner jag just nu.. Allt e jobbigt. Mitt hjärta gör ont. Tomheten är tung, kort sagt livet e tufft som fan. Känns som att de inte finns så mycket att se fram emot. Jag kampar varje dag för att bara vara en vanlig Svensson, Men de e ingen som tycks förstå hur jobbigt de är att bara e att vara. Att leva utan förståelse från omgivningen tär oxå. Just nu hade en axel att luta sig på varit guld värt. Att leva o vandra omkring här o känna sig så ensam är väldigt jobbigt. Både hatar o tycker om ensamheten, Men de finns olika sorters ensamhet.
En sak som känns väldigt konstigt att jag 37 år gamla är den som är äldst i min familj, Mamma dog ju 1992 o hon blev 42 år pappa dog 1976 o han va då 37 o min storebror dog 40 år gamal 2007. jag vet att jag tänker mycket aldeles för mycket på detta med årtalen.. Men de är ju en mycket konstig sits att vara i..
skit vad jag gnäller men kan man inte få göra de ibland då? Jag har de tufft.. fan
De finns så mycket som jag skulle vilja göra och jag vet hur jag skulle vilja mitt liv skulle vara men jag vet inte hur jag ska bygga vägen dit. För så fort jag tror jag e på rätt väg, på väg på rätt håll så blir de alltid knas. så fort jag börjar tro på att något ska bli bra eller att de känns rätt blir de knas i alla fall.. vad gör jag för fel?
Mina barn är mitt allt, kan väl säga att dom e min syrgas.. utan dom hade jag inte haft ork att kämpa mera. Men sorgen efter min bror, mamma o pappa hade ju varit de samma. Jag saknar dom som F-N de gör så fruktamsvärt ont att inte ha dom här. Att varje dag gråta. varje natt vakna med ett litet hopp om att allt detta är en mardröm. Att de är inte sant, men de är ju de o för va natt så försvinner ju en del av hoppet för varje gång jag vaknar upp till denna bittra verkligheten..Verkligheten som e svart som den svartaste natt, tung som betong o ett måste att bara genom lida. Bita ihop eller bryta i hop?
Jag vet att detta är inte så kul läsning men jag måste bara få skriva av mig, de är väl ett sätt att försöka leva vidare att få ur sig lite. Men som jag sa de är inte lätt att förstå för de som inte varit här...
ska berätta lite om hur de går för sonen med..
Han va ju med om en trafikolycka för tre år sedan. Han bröt nacken. Han klarade sig utan större förlamning, han e "bara" förlamad i sitt ena stämband vilket visas sig i att han kan prata men han har inte en full röst. Har svårt att kalla högt å så men han lär sig hela tiden. Han kan gå korta sträckor med sin rollater han har börjat krypa i fyrfotaställning. *som en 6 månaders baby" men glimten i ögat har han. Hans problem ligger ju på de neurologiska planet. Han fick en ryggmärgspåvärkan. Han har ingen ryggmärgsskada, mirakolöst klarade den sig. Han har börjat skolan, han går i vanlig skola med assisten, eller resurs i gruppen. O så här långt har de gått OK han blir lätt hjärntrött, vilket visar sig i att när han kommer hem är han trött o "grinig" Jag kan inte sätta några stora krav på honom på eftermiddagen. Inte merän normala krav. Typ sånna saker som att han får lära sig att vänta, de han kan göra själv får han göra,även om de tar lite längre tid. Men han klara de. Allt i vardagen är träning. Men de är hela tiden som en vågskål. Är han pigg o glad så kan man göra något men är han trött måste han få vila. som tex nu på höstlovet, han bara va... På måndagen så låg han i sin säng o klev inte upp förrän klockan va närmare halv tolv. Vi gjorde inte mycket på lovet han behövde verkligen vila o bara vara. Jag är inte orolig för hans framtrid på de viset. Han kan prata för sig o han ser inre problemen utan han ser möjligheter. Han säger till om han inte kommer in någonstans och jag hoppas att han kommer att använda detta sen när han blir äldre.
Sen att jag som mamma kan tycka att de är så orättvist att en liten kille ska behöva genomgå detta.. att han som en liten oskyldig tre åring ska få nacken bryten..
just nu är hans stora problem är att han e spastisk..musklerna är överspända. vissa av dom. och detta finns behandling till. Han får Botox. De två sista gångerna blev inte så bra.. jo Botoxen hade bra efekt på honom men när man ska ha detta så får man en medicin som heter Dormicum som ska göra att han slappnar av o typ glömmer de. De är ju nålar som man sticker in i de överansträngda musklerna o sprutar botoxet där. detta känns ju klart, Som jag då sa så de två sista gångerna fick han som man kallar de en "sne" tänning o blev arg o grät o de va jobbigt för honom,för mig och för läkaren. Så när han träffade läkaren häromdagen så sa han att de e ok att få Botox igen men då ska jag sövas sa han. O de e ju de som e planerat...
återkommer om hur de går
Men vi är väl familjen kamp.. vi kämpar på olika sätt med olika saker men mot samma mål.. ett bra gemensamt liv...
LIFE IS TOO SHORT
