aftonstjarna

Ett par underbara dagar har man nu haft, solen har varit framme och jag tycker att jag har försökt att njuta av de liv som jag har men ack vad svårt de är.
Dagarna kan vara sådär ok men när nattens mörker lägger sig då kommer ångesten o saknaden krypande. Man önskar då att man  hade någon brevis sig som kramade om mig o sa att allt kommer att blir bra. Men..
sängen är tom...
och av vem kan jag berära att orden " de kommer att bli bra" ska komma över dennes läppar, de e ju inte säkert att de blir så. Vem kan lova något som inte kan hållas?
Fan detta tilstånd jag befinner mig i är så svårt att beskriva en känsla som har blivit en sambo i mitt hjärta, en svart tung sombo som gör ont. När blir de bättre.. kan jag förvänta mig att de blir de eller är de så här jag ska känna resten av livet??

Lite ljusa saker händer i mitt liv, svårt att ta de till mig ibland bara men..
sonen min har tagit ett skutt igen, nu har han slutat med nattblöja och han sover med grinden nere. Han sa i morse "waw mamma va gött att kunna sätta sig på sängkanten när man vaknar"
han är med i något som heter "rulle på stan" det är ett gäng rullisar med ledare som oxå sitter i rullis som tar sin an stan, dom har nu provat att åka rulltrappa med rullis, dom har kört på stan, fått tips o råd om hur o vad man kör och håller sig, dom har kört i backar och uppför, provar på att  köra upp för rapmer o nästa gång ska dom åka tåg. sonen tycker om detta mycket, han har fått mer o mer självkänsla och han vill prova på mer o mer. de e kul att se honom.
så lite ljus o de tunga mörka kommer de ibland..



life is too shot