aftonstjarna

inatt är det en sådan nat som jag har svårt att sova.
de är ett stort problem i mitt liv, detta med sömnen..
i kväll eller natt är de så ¨började tankarna runt vem är jag??
 så jag vet inte om jag ska släppa den tanken fritt bara..

ok

jag är en 38 *ichischisch de sved* årig kvinna, med 4 barn.
En som här på bloggen kallas E och är 18 år
nummer två heter H och är 17
trean heter S och är 15
sonen heter L och är 8

En helt vanlig dag hösten 04 hände de som ALLA mammor fasar för.
Min son vad med om en olycka. Han skulle få sjuts till dagis och de va frost på rutorna
så blien starade med handbromsen va inte dragen vilket gjorde att bilen började rulla.
och sen vet jag inte så mycket mera. jag va inte med utan kom ner när jag hörde personen som
skulle köra honom till dagis skrek.
jag sprang ner men jag såg inte min son..
jag frågade var är L
och fick då svaret att han ligger under bilen.
jag la mig på marken o jo han låg där
med hjälp så lyfter bilen upp och jag kröp under och hämtade fram min son
han andades och han tittade på mig
Någon hade sprunigt bort till VC som låg brevid och hämtat en läkare
och efter åt fattade jag att de va han som räddade Ls liv..
infart til sjukhuset där de va många som tog emot honom
jag fick inte vara med
min hjärna hade inte fattat de som hänt untan jag va mest arg där jag satt 'över att inte
få vara hos min son
efter en hel evighet kom dom då och skulle prata med oss.. Lspappa hade med kommit då
och läkaren tittade på oss och sa
-han har inte brutit sina ben
-hans armar är med hela
-han har fått ett par revbensfrakurer
och sen har han bryit nacken
Herre Gud tänkte jag då dör man ju
men han va vid liv och skulle sövas
vi bad om att få träffa honom innan sövningen o
sen skulle han vidre till Lund.
detta va en mardröm kan jag säga

ikläd pyjamas och med L snuttefiltar satt jag helt plöstligt i en taxi på vag till Lunds sjukhus
kommer i håg att jag hela tiden va livrädd att vi skulle se ambulansen vid vägkanten
att något med L hade gått fel..

framme på NIVA i Lund va de ingen Lucas kommen..

snacka om puls då..

men de kom och vi fick se honom..

så liten kropp och så mycket slängar,,

han va nedsövd ocg låg i respirator...

detta har präglat min vardag sedan dess..

miste sedan min bror för nu snart 2 år sedan
även de en tuff tid..

så jag är nog en kvinna vars liv varit kantrat av tråkigheter
men jag kan inte säga att jag har ett tråkigt liv

vi i denna familjen har nära till skratt
vi försöker att fånga tid och ögonblick
jag e otroligt stolt över min famlij

min blogg är lite min ventil.. har pyser jag ut de som känns jobbigt just då
och de kan svänga lite

men jag har ett behov av att skriva

jag läser oxå mycket blogg
gillar att läsa hur folk skriver och hur vi använder blogg
de e så poppis att blogga ju

nu ska jag ta o försöka sova de blir en dag till

bye bye