aftonstjarna

Denna veckan har varit en mentalt  tuff vecka.
Jag känner att detta va mycket mera än vad jag orkade.
Lucas med för den delen. Han tyckte att måndagens möte va jätte jobbigt
För de e klart att de är..
Att sitta med en person man aldrig träffat och berätta vad man inte kan
är tufft för alla.
Hon frågade ju luca tex om han kunde ta på sig en tröja o han svarade Ja
och visst de kan han men de tar typ 1 timme o 30% av hans ork..
men han känner ju att han kan..
de va mycket denna typen av frågor och jag försökte ju  svara så att
Lucas inte skulle känna sig överkörd av mig som mamma heller

Mötet avklarades och sen åkte han och jag in på NIT-träff..
På kvällen när jag o sonen satt o pratade som vi brukar kom ju hans funderingar
Han frågade mig om jag tyckte han va jobbig och om jag önskade mig en annan son
Jag förklarade för honom att jag skulle INTE vilja ha någon annan än honom
och om jag fick ändra något så va de att olyckan ALDRIG skulle hänt
Men honom vill jag inte mista eller byta bort.

Dessa frågor har snurrat i mitt huvud sedan i måndags,, Just detta om hur
känner han..
Jag vill inte att han ska känna att han är en börda för mig..
jag trivs att vara med honom han är kul och vi har roligt på våra äventyr.

brytet för mig belv totalt idag när vi va på väg in till OTAB
Sonen köper ju sina skor där
och som tur va så åkte han taxi och jag körde bil
detta för att han skulle ha med sin Elstol
men i alla fall de ringde på min telefon och de va kommuntanten
Nu hade de då kommit fram att denna ADL-Bedömning som de kom på i måndags
att de skulle göra va tvungen att göra..
de va tvungna  att komma hem o titta på när Lucas kliver upp på morgonen..
Men sa jag resen va famijen då..
de bor liksom 3 barn till här
ska jag tvinga dom att kliva upp o vara klara kl 6 på morgonen för detta??
och på den frågan fick jag ingen svar..
tårarna bara kom och jag känner mig så utblottad..
en liten pojke totalt oskydlig råkade ut för en olycka
efter de startade en kamp utan des like om hans rättigheter
listen på alla motgångar dessa snart 6 år kan göras lång..
jag begär inte att någon annan ska ta hand om min son
jag vill ha lite hjälp för hans och min skull
Lite stöttning att orka
orka vara mamma..

Habkurator Ingrid skulle ringa kommunen ocgfråga vad de håller på med..
Hablena hjälper mig med intyg och
jag själv ska ta dessa två veckorna nere i Lund o fundera om de
verkligen är värt detta
ska jag lämna ut min son mera eller ska vi fortsätta som innan  tills allt kraschar o se vad som händer då..


what to do what to do...