aftonstjarna

ja tänk om de fanns ett tåg som kunde ta mig till änglalandet. De hade inte behövt gå dagligen men en gång om året i alla fall. sakande blir större och strörre på något overkligt vis. man tror att de ska bli lättare med åren men de blir bara annerlunda. de gör ont på att annat sätt.. Nu stundar storhelger, de e en fasa när de fattas någon. jag önskar mig mest va allt en pratstund med mamma.. undrar om Tomten kan fixa de ?
Nä jag tror inte de så här ensam sitter man med sina funderingar och en tomhet som gror och verkligen ättrar sig fast. Att leva med sorg blir ett levnadsstätt.. man får vara berädd på att närsom helst kommer tårarna. och de kan vara allt i från när man skala potatis eller när man står där på kyrkogården och namnet dunkar en i pannan nästan.. just där är de så defenitivt, de e ju till och med ristat i sten..

så alla ni där ute ta vara på er
va rädda om varanda
o njut av varje sekund men vet aldrig vad som händer

pössa