aftonstjarna

Sitter här tårarna rinner o mitt hjärta gör ont. En sak är säker, sorgen tar då ingen semester. Den ploppar upp lika smärtsamt vare sig de e sommar eller vinter. De går inte att stoppa den. Saknaden efter mamma pappa o min bror är ibland så tuff att de känns som att kah inte kan hantera den, skulle viljalägga mig raklång, blunda och låssas som att jag inte finns. De hjälper inte, jag vet men denna tunghet kanska lindras för stund.
De känns som man är villig att prova alla allternativ, detta svarta hål vill man inte vandra omkring i. Men vad är valen? De finns ju inga val, de gäller att gilla läget och de är inte så lätt..
orken tryter med.. man orkar inte så mycket dessa dagar när tårarna håller en sällskap.. man är rödsvullen i ansiktet o ser ut som man mår. men de e inte så lätt att stå för alltid.
jag är vissa dagar så trött på att må dåligt... trött på att vara annerlunda.. trött på att när man haft ett par bra dagar veta att nu kommer de flera dagar som är sämre. Allt detta utan en anledning som jag inte vet. jag vet inte varför jag mår dåligt, vet bara att jag gör de och att jag inte vill.. Jag har försökt säga till min kropp att Stopp nu mår va bra, jag har försökt att hindra mina tankar från att tänkas men de funkar inte de lever sitt liv. jag kämpar men denna kamp känns ibland som att jag inte kommer vinna.
jag kommer inte att bli den Nillan jag en gång va och de gör ont
jag måste acceptera något som jag inte vet varör jag har fått
jag tvingas leva utan mamma pappa o min bror utan att jag vill
jag tampas med möte,beslut,vänat o allt annat som rör min son för att han ska få de bästa förutsättningarna att klara sig
dessutom ska jag vara mamma till tre barn till... inte undra på att orken inte räcker.
Men, fan de räcker ju till andra.. eller de e bara en synvilla??



LIFE ISS TOO SHORT