trött
Då va tordagen slut snart då.. Nillan e trött i dag.. ovanligt va?? Nä de e ju inte de..Fatar inte varför jag e så trött.
Orkar inte fundrar på de heller..
i dag har de varit underbart väder..sonen har haft sin sista rulle på stan. Han har verkligen uppskattat de. idag va vi på en skatebord armp o körde o ja man kan köra rullis på ramp så.. sonen va ett stort leende.. Först tappa vi hjulet en gång en välte han O Tappade hjulet en gång till...men han bara log... sen fikade vi och alla som va med fick ett diplom..
Nu i kväll har man bara tagit de lungt o gjort de dära som man måste.. tvätt och städ *suck*
men nu är de fixat o som sagt jag e trött så jag ska nog sova snart...
De e mycket snurr i nillans huvud, som alltid. har haft en trist diskution med FK o de e inte kul.. men nu ska de l¨åta mig vara ett tag,, gött de.
nä om jag ska ta de sista o sen nanna... i morgon är en annan dah
whay is life so hard
Varför är de så svårt att leva vissa dagar? Varje andetag känns som jag har en stor tegelsten på bröstet, paniken säger till mig att FLY Nillan spring men orkan säger läg dig, sov, sluta springa.. Vad gör man? Jo man blir en konstig robot som bara går på automatik.. Gör de sm förväntas att man ska göra. Men hur bra mår man inom sig..
"Fråga mig inte hur ja mår de e ändå ingen som förstår"
skit detta är så jobbigt.. jag e en trasig människa.. trasig och totalt vilse, enbart i min käraste händer är jag trygg men jag vet inte om jag kan vara mig själv alltid. de finns så mycke omkring oss som försvårar de hela.
skit de e hårt att leva,,
hur mycket ork finns de, när tar de slut och vad händer då? finns de någon som orkar bära mig då eller kommer jag bara att ligga där?
skit samma
LIFE IS TOO SHORT
saknar
saknar dig,,, önskar du var här.. men jag vet att vår tid kommer.. du och jag som blir vi,, men just nu är de mycket ensam..
livet är inte alltid så lätt.. men jag vet att man måste se framåt ibland .. inte alltid så lätt men jag väntar på de ljuva livet ja--
De blir alltid värre farmåt natten
Ett par underbara dagar har man nu haft, solen har varit framme och jag tycker att jag har försökt att njuta av de liv som jag har men ack vad svårt de är.
Dagarna kan vara sådär ok men när nattens mörker lägger sig då kommer ångesten o saknaden krypande. Man önskar då att man hade någon brevis sig som kramade om mig o sa att allt kommer att blir bra. Men..
sängen är tom...
och av vem kan jag berära att orden " de kommer att bli bra" ska komma över dennes läppar, de e ju inte säkert att de blir så. Vem kan lova något som inte kan hållas?
Fan detta tilstånd jag befinner mig i är så svårt att beskriva en känsla som har blivit en sambo i mitt hjärta, en svart tung sombo som gör ont. När blir de bättre.. kan jag förvänta mig att de blir de eller är de så här jag ska känna resten av livet??
Lite ljusa saker händer i mitt liv, svårt att ta de till mig ibland bara men..
sonen min har tagit ett skutt igen, nu har han slutat med nattblöja och han sover med grinden nere. Han sa i morse "waw mamma va gött att kunna sätta sig på sängkanten när man vaknar"
han är med i något som heter "rulle på stan" det är ett gäng rullisar med ledare som oxå sitter i rullis som tar sin an stan, dom har nu provat att åka rulltrappa med rullis, dom har kört på stan, fått tips o råd om hur o vad man kör och håller sig, dom har kört i backar och uppför, provar på att köra upp för rapmer o nästa gång ska dom åka tåg. sonen tycker om detta mycket, han har fått mer o mer självkänsla och han vill prova på mer o mer. de e kul att se honom.
så lite ljus o de tunga mörka kommer de ibland..
life is too shot
